Igångsättningen startade klockan 13.00 på söndagen den 6 mars, med första dosen igångsättningsmedel.
Efter ett par timmar går mitt vatten. Det fullkompligt forsar genom byxorna och varje gång jag rör mig kommer det mer.
Efter detta börjar också värkarna komma. Jag klarar mig med lustgas ett bra tag men hoppar sen även i badet, som är jätteskönt.
Timmarna går och värkarna blir starkare och starkare och när de mäter mig så har jag bara öppnat mig 4 cm. Det går alltså väldigt segt.
Epidural sätts in för nu börjar jag ha riktigt riktigt ont och jag börjar också spy rejält av smärtan. Epiduralen hjälper till extremt och jag får faktiskt sova en liten stund.
När jag vaknar är värkarna så pass att jag klarar mig utan lustgasen. Jag spyr dock mer och mer och får också lite feber.
Efter ytterligare ett par timmar är jag öppen 5 cm och smärtan är så pass stark att de misstänker att epiduralen slutat verka av någon konstig anledning. Jag får kvaddlar, som gör ont som sjutton - som inte heller de hjälper. Jag måste helt enkelt be dem sätta en ny epidural då jag just nu inte klarar av att genomgå smärtorna. Jag spyr så mycket att jag nästan tuppar av.
En ny epidural sätts in och den hjälper efter ett litet tag - skönt nog.
Nu byter de bm (igen) och när den gamla bm går så pratar vi och hon säger att jag 50/50 kommer föda med kejsarsnitt då jag inte öppnat mig mer. Just då känns det som en stor besvikelse men också lättnad. På något sätt ställer jag in mig på snitt.
Nästa bm som kommer känner dock efter ett tag att jag öppnat mig ytterligare en cm, så nu är jag totalt 6 cm öppen. Vi siktar på vaginal förlossning! Här tappar jag lite energi - troligtvis en kombination av ändrade planer, feber och att smärtlindringen inte hjälper mig.
Timmarna går men det händer ingenting - mer än att jag spyr och mår dåligt. De kallar då in läkare som kollar efter och konstaterar att bebis ligger något fel med huvudet.
Efter många diskussioner bestäms det att det blir ett kejsarsnitt.
Jag körs iväg och har vid detta tillfälle så mycket feber att jag bara ligger och skakar på bänken. De förbereder allting snabbt och plockar ut vår fina fina kille <3 (tidigt tisdag morgon)
Från att vara i total dimma så blev jag klarvaken så fort jag hörde hans skrik. De bar iväg med honom och jag följde efter med blicken. Mådde han bra? Ja då allt såg bra ut. Pontus klipper navelsträngen och sen bärs han ut till mig.
Han är ta mig sjutton det vackraste jag sett. Han läggs mot mitt ansikte och jag får pussa på honom. Jag vill bara hålla honom men de håller på att sy ihop mig så jag får inte röra mig.
Här någonstans börjar jag yra av febern igen och min stora trygghet är att Edwin är i hans pappas famn.
ÄNTLIGEN blir jag klar för att åka iväg och då får jag Edwin hos mig igen. Pontus går bredvid mig och han får lova att ta Edwin snabbt om jag säger till, för jag känner mig så svag och vill inte riskera att tappa mitt barn! (Jag ligger i sängen så ingen fara med det)
Vi får komma bort till vårt rum och ÄNTLIGEN är det över. Nu har vi äntligen vår bebis hos oss och han är såååå fin <3 Han är verkligen det finaste vi har sett.